.

Fredag den 10 september 2010 ungefär kl 11.30 sitter vi i sal 30. Det är en helt vanlig skoldag, en helt vanlig fredag och en helt vanlig matte lektion. Trodde jag. För mitt i en av Peters exalterade genomgångar i statistik så knackar det på dörren. Trött och ointesserad som jag redan var sitter jag drömmer mig långt bort från Sal 30 när någon ropar mitt namn. Det var Robin, och han, Felix. Dom säger något i stil med " Vi letar efter Emma"  "Vi behöver edirolen som du inte har lämnat tillbaka"

Det tog några sekunder innan jag förstår vad dom är ute efter, ljudutrustningen som ligger i mitt skåp från gårdagens arbete. "Den ligger i mitt skåp" sa jag. "Men vi måste ha den" svarar de två. Det tar en stund innan vi kommer på någon lösning och det hela uppehåller hela lektionen, så jag beslutar mig för att ge med mig och gå för att öppna skåpet och ge bort min försenade edirol.

Sal 30 ligger längst bort i hela skolan, aldrig har korridorerna varit så långa som den promenaden genom hela skolan innan vi kommer fram till mitt skåp. Robin och Felix gick först. Jag vet inte om dom hade bråttom eller bara var nervösa för dom rusade fram genom korridorerna samtidigt som dom babblade på om gud vet vad, som vanligt alldeles för högt för skolans lyhörda korridorer. Jag minns att jag tänkte att det var skönt att komma ifrån den sega mattelektionen, och att mina order till de två om hur skulle föra över mitt material som fanns på edirolen var strikta.

Det var bara det. Trodde jag återigen.
När jag kom hem den dagen skrev någon till mig på Facebook chatten. Det var Han, Felix.
Jag förstod inte vad han ville riktigt och gav honom ingen enkel match, för att jag hade alldeles nyligen bestämt mig för att lägga av med killar. Sånt trams klarar man sig utan.

Trots det så fortsatte han. Han skrev till mig dagen efter det och de kommande dagarna också.
Det tog lång tid innan jag förstod vad han ville. Idag vet jag det och idag är det Han som är min bästa vän, min man och min älskade.

/ Din E.