.

(true story)

Såå, hur mår ni?                                  Jag tar eran tystnad som ett BRA!

Jag gick genom vårat lilla område här i Löjvik idag när jag kom hem från skolan, solen va påväg ner och det luktade grillat, barnen hade ritat hopphagar på asfalten och jag hörde ljudet av trimmade mopeder på vägen. Allt detta och ändå inga vår känslor tänkte jag. Kan det vara det att jag faktiskt såg snöflingor dala sakta ner från

himmelen idag? Kanske... Kan det vara för att det fortfarande blir minusgrader på natten? Vem vet...

Jag har också kommit på att jag använder alltför många smilesar när jag skriver något över datorn eller mobilen, jag kan spendera flera sekunder åt att sitta och fråga mig vilken gul gubbe som uttrycker mina känslor bäst. Vilken kan få mottagaren att förstå meningen med meningen. Det irriterar mig, för när jag väl ska skriva seriösa mail till till exempel min chef så är det otroligt svårt att inte slänga in en :P en :D eller kanske en ;)

Jag har alltid tyckt att ;) figuren va lite pervers, är det bara som jag tycker de?

En annan grej också, jag tycker Elinas blogg är bra, ni borde läsa den. Hon är nästan lika bra på att skriva som jag. Kolla, nu va den meningen ironisk, men de fattar ju inte ni. Men om jag lägger till en :P på slutet så fattar dom flesta, eller hur? Hur jobbigt som helst. Aja, ska sluta klaga på mina otroligt intressanta i-lands-problem. Herregud, man skulle ju kunna tro att jag inte gör något annat. Men ni får hade så bra kamrater, på återseende. Adjö!

(Om ni inte vet vad rubriken kommer ifrån så är ni icke allmänbildade och borde genast se filmen Pulp Fiction)